Början på mitt 2011!
Ja, början på detta året har varit helt annorlunda mot något jag tidigare varit med om. Jag har fått besked som skakat om hela min värld. Och det ska ni få läsa om i denna bloggen. Givetvis kommer jag skriva om min vardag också, men främst kommer det handla om två små liv, som gömmer sig i min kropp.
Första dagarna iår kände jag att något inte stämde i min kropp, och började misstänka en graviditet. När min mens var över 2 veckor sen, den 9/1, tog jag ett grav.test som visade positivt. "Jag är gravid!"
Den 11 var jag hos BM och tog ytterligare ett test som bekräftade att det finns ett liv i mig. Det var en stor chock, men en glädjande chock. Det största som kan hända i mitt liv är att jag får egna barn, så jag var, och är, jäåtteglad. Tyvär så är jag ensam, och i början var inte pappan speciellt positiv.
Jag mådde väldigt illa i 4 veckors tid, och har haft väldigt svårt med att sova ordentligt. Så jag har varken fått den sömn eller den näring jag behövt.
En månad efter första testet, den 8/2 åkte jag in akut till NÄL. Jag hade haft en blödning dagen innan och hade jätteont i magen, så jag var orolig för missfall. Väl inne på GYN klämde dom och kände på min mage, och bestämde att vi skulle göra ultraljud. Läkaren sa att allt såg bra ut med bebisen och jag fick se den. När vi kollat färdigt sa Läkaren att hon var tvungen att kolla lite till, då trodde jag att hon såg en tumör eller liknande, men hon visade mig skärmen, och med lite blandade känslor fick jag fram: "Det är fel, den visar dubbelt, det ser ut som TVÅ!". Då svarade hon kort , Det ÄR två. Jaha, så jag ska alltså inte bara bli mamma, jag ska dessutom bli tvillingmamma. Ensamstående. Det var en värre chock att tackla. Just då tvivlade jag för första gången på graviditeten, men jag kom snabbt på bättre tankar. Jag har ju alltid önskat mig tvillingar som första-barn. Och tvillingar är dubbel glädje dubbel lycka. Det är visserligen dubbelt jobb också, men det antar jag att det är värt.
Nu när chocken lagt sig och jag hunnit fundera över detta så känns det jättebra. Jag har redan börjat kolla på vagn och ska snart sätta upp mig i kö till en 3a i Tanum. Som det verkar nu kommer pappan, som vi kallar för R, vara med i bilden, redan nu, vilket känns väldigt bra för mig. Jag vet att jag klarar det utan honom, men jag vill att mina barn ska ha en trygg uppväxt med båda föräldrarna i sina liv.
Första dagarna iår kände jag att något inte stämde i min kropp, och började misstänka en graviditet. När min mens var över 2 veckor sen, den 9/1, tog jag ett grav.test som visade positivt. "Jag är gravid!"
Den 11 var jag hos BM och tog ytterligare ett test som bekräftade att det finns ett liv i mig. Det var en stor chock, men en glädjande chock. Det största som kan hända i mitt liv är att jag får egna barn, så jag var, och är, jäåtteglad. Tyvär så är jag ensam, och i början var inte pappan speciellt positiv.
Jag mådde väldigt illa i 4 veckors tid, och har haft väldigt svårt med att sova ordentligt. Så jag har varken fått den sömn eller den näring jag behövt.
En månad efter första testet, den 8/2 åkte jag in akut till NÄL. Jag hade haft en blödning dagen innan och hade jätteont i magen, så jag var orolig för missfall. Väl inne på GYN klämde dom och kände på min mage, och bestämde att vi skulle göra ultraljud. Läkaren sa att allt såg bra ut med bebisen och jag fick se den. När vi kollat färdigt sa Läkaren att hon var tvungen att kolla lite till, då trodde jag att hon såg en tumör eller liknande, men hon visade mig skärmen, och med lite blandade känslor fick jag fram: "Det är fel, den visar dubbelt, det ser ut som TVÅ!". Då svarade hon kort , Det ÄR två. Jaha, så jag ska alltså inte bara bli mamma, jag ska dessutom bli tvillingmamma. Ensamstående. Det var en värre chock att tackla. Just då tvivlade jag för första gången på graviditeten, men jag kom snabbt på bättre tankar. Jag har ju alltid önskat mig tvillingar som första-barn. Och tvillingar är dubbel glädje dubbel lycka. Det är visserligen dubbelt jobb också, men det antar jag att det är värt.
Nu när chocken lagt sig och jag hunnit fundera över detta så känns det jättebra. Jag har redan börjat kolla på vagn och ska snart sätta upp mig i kö till en 3a i Tanum. Som det verkar nu kommer pappan, som vi kallar för R, vara med i bilden, redan nu, vilket känns väldigt bra för mig. Jag vet att jag klarar det utan honom, men jag vill att mina barn ska ha en trygg uppväxt med båda föräldrarna i sina liv.
Kommentarer
Postat av: M-B
jaa du...ibland ska man vara försiktig när det gäller vad man önskar...haha..
nejdå..kommer att gå så bra så.Du måste bara se till att berätta för T o M..innan käften gläpper!!
Trackback
